en gång i tiden hade jag en speciell person i mitt liv, denna personen var min allra bästa vän. Jag kunde säga allt till personen och hen ställde alltid upp. Hen kunde alltid få mig glad, kunde alltid få mig att se saker på andra sätt, kunde alltid vända allt det negativa till positiva saker... Jag kunde ringa hen mitt i natten och hen fanns alltid där för mig och jag för hen självklart. Av olika anledningar har vi inte samma kontakt idag.idag är kontakten mer sporadisk, vi pratar jättemycket när vi ses, har haft tät kontakt i korta perioder under dom senaste åren och sen lika överaskande som kontakten startat så försvinner den igen. Och ja jag vet att det är mitt fel. Jag gjorde ett felval för väldigt längesen och lyssnade på vad någon annan sa istället på vad jag själv ville...och det ångrar jag nu.

Idag hade jag behövt dig. Jag hade behövt prata med dig, höra dig säga att allt kommer att ordna sig och ditt sätt att få mig på andra tankar! Det har hänt så mycket skit på sista tiden att jag tror att du är den enda som faktiskt kan förstå och sätta dig in i situationen för du var med från början.. Men men nu är det som det är..

Jag vet att jag har underbara vänner och en underbar familj som alltid ställer upp och det älskar jag er för allihop <3 ni vet vilka ni är..

och ja jag vet "allting löser sig tillslut" men det betyder inte att man inte behöver lite hjälp och stöd på vägen.

Man kan inte bita ihop, vara stark och ignorera hur länge som helst. Tillslut brister det! Och det är bara att låta det komma, ta sig igenom det och gå vidare.. Men visst, det är jobbigt för tillfället men det går över :)
Som sagt: man är starkare än vad man tror!

Mycket kan ändras på 2 år! :)

För ca 1,5 år sedan skickade min dåvarande chef mig till en psykolog eftersom jag inte varesig sov eller åt som jag skulle. Jag gick ner ca 15 kg på mindre än två månader (!) Hade minst en panikångerstattack om dagen och ville inte ens gå till affären själv..

Jag kom till psykologen och pratade med henne ett tag och när vi hade pratat klart så säger hon: "Du är så grovt deprimerad att vi måste skriva ut antideprisiva (stavas?) tabletter till dig.Du kommer inte kunna ta dig ur det här själv." -inte en chans tänkte jag.

Jag gick raka vägen hem, sa upp min lägenhet och sa upp mig från jobbet, packade mina saker, lämnade hela mitt liv i Katrineholm och stack hem.

Jag bodde hos mamma och pappa till en början, vilket var väldigt bra. Jag tvingade mig själv att gå in till stan själv, att åka buss, att gå ut på krogen och lärde mig ignorera paniken när den kom. Visst attackerna är ff inte helt borta men nu kan jag kontrollera dom när dom kommer (vilket är väldigt sällan). Jag fick tillbaka min aptit, vilket resulterade i att jag gick upp dom där kilona igen tyvärr. Efter ett tag började jag jobba igen och bestämde mig för att det var dax för mig att flytta igen. Jag fick en lägenhet och har nu bott här i ca 2 månader. Jag var livrädd att mina panikattacker skulle bli värre när jag helt plötsligt var helt själv igen, men det har gått kanonbra! Jag äter som jag ska, jag sover som jag ska (oftast iaf) och jag har börjat tappa dom där kilona igen (på rätt sätt denna gången). Jag är piggare än jag ens kan komma ihåg att jag någonsin varit och jag mår bättre än på länge.

visst det är en bit kvar innan jag har nått alla mina mål, men jag har kommit en bra bit påväg iaf :D

Måste faktiskt säga att jag är väldigt stolt över mig själv för att jag lyckades ta mig ur det där på egen hand! Och jag ska göra allt som står i min makt för att ALDRIG hamna i den sitsen igen!